Silvervägen av Stina Jackson

”Silvervägen” var den sista boken jag läste 2018 och med den landade jag på den runda siffran 100 utlästa böcker under förra året. Jag vann den (läs fick den i tröstpris för att jag kom sist) i julklappsleken. Tack kära bror för klappen och för läsupplevelsen!

Bokomslag - Silvervägen

Handling och vad jag tycker och tänker om den

I ”Silvervägen” är det Lelle och Meja som står i centrum, eller snarare deras sorg. För tre år sedan förlorade Lelle sin 17-åriga dotter när hon spårlöst försvann på väg till sitt första sommarjobb. Nu spenderar han sommarnätterna med att köra runt i norra norrlands inland och leta efter henne. Meja flyttar till Norrland med sin alkoholiserade och psykiskt sjuka mamma som har träffat ännu en ny man via nätet. När hon vandrar i skogen för att undvika den nya, påtvingade, familjekonstellationen, träffar hon Carl-Johan. Han verkar se Meja och vilja vara med henne och hans familj, även om den är excentrisk och valt att leva utanför samhället, är en riktig familj och de välkomnar Meja med öppna armar. Ingen har tidigare gjort det.

Lelle som är högstadielärare när han efter somrarna tvingas ut ur sin bubbla av sorg och sökande, möter Meja när hon börjar i hans klass. På något sätt verkar de mötas i sin sorg som, även om den har olika ursprung, lika mycket äger dem, och från det ögonblicket är deras öden sammanflätade.

Jag läser väldigt sällan deckare och thrillers för att jag är helt ärligt inte så intresserad av eller sugen på att läsa om mord, våldtäkter och andra hemskheter. Den här boken är inte förskonad från detta men det är samtidigt en vacker bok. Det öde landskap som målas upp, bra och mångbottnade personporträtt och en krypande stämning och så måste jag sälla mig till lovkören för Stina Jackson fina språk. Det var helt enkelt ett bra bokavslut på 2018!

Fakta:

Förlag: Månpocket
Utgivningsår: 2018
Format: Pocket, finns bland annat på Adlibris 
Antal sidor: 295

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*